
Dagen innan sprang min nuvarande fästman Lidingöloppet och denna dag skulle jag springa. Vi var i Stockholm över helgen och på tunnelbanan försökte han få oss att åka till Humlegården, men jag förstod inte varför och förklarade att vi inte hann både kolla på friluftsutrustning och åka dit så han gav sig.
På väg mot Naturkompaniet gick vi förbi Klara Kyrka och där böjde han ena benet mot en gravsten, eftersom han hade så mycket träningsvärk att han inte kunde gå ner på knä och frågade om jag ville gifta mig med honom. Ringen var min mormors vigselring. Han överraskade mig total och eftersom han en gång tidigare hade skoj-friat trodde jag han skämta nu med. Han försökte övertyga mig om att han var allvarlig men eftersom jag var så oförberedd blev han tvungen att försäkra mig om allt det där man vill veta innan. Lovar du att älska mig hur jag än ser ut? Lovar du att alltid finnas där?
Ja men i så fall säger jag väl ja då. Inte det mest romantiska så här i efterhand men chockfriar man får man skylla sig själv. Om två månader får jag säga ja igen, denna gången lite mer självklart.